I do, dear Diary, I do

När vi satt i kyrkan i lördags och lyssnade till vigseln (av kusin Charlotte och hennes Gustaf) fick jag plötsligt en insikt. Eller ska man kalla det vägledning? Jag har länge undrat om jag är den som gifter sig eller inte. Själva gudstron har jag inget starkare band till (inget band alls) utan skulle jag gifta mig kyrkligt är det av tradition, får man gud på köpet så är det fine by me! Or so I thought. Rätt som det var satt jag där med mitt svar.

Prästen: Ni ska nu ingå i äktenskap, men ni måste acceptera att det alltid kommer finnas delar hos er som den ena inte kan uppfylla hos den andra (såhär långt höll jag med mr prästkrage, tills...), ni kan inte fylla upp varandra helt, det kan bara gud.

Jag blev chockad! Nej, sådana uttal vill jag inte vara med om! Jag trodde att han skulle säga att man bara själv kan uppfylla vissa delar. Right there and then fantiserade jag om hur min -om någon- vigsel skulle gå till. En gräsig äng, på ett berg, vid ett hav. Den enda frågan som ställs är "Vill du spendera resten av ditt liv med denna man/kvinna?". Sen tackar man ja och så är det det! Jag vill inte lova gud min lojalitet, den enda som behöver det löftet är min respektive.

And that's all I have to say about that.