I do, dear Diary, I do

Här sitter jag och är kissnödig. Jag har varit kissnödig sedan två timmar tillbaka. Den enda skillnaden från nu och då är att min kissblåsa nu innehåller ytterligare två glas pepsi. Så det blir till att springa!

Imorgon ska jag och Simon ha heldag ihop! Så väldigt mycket efterlängtat.


Good night to ya'll :)

Cookie?

Jag gjorde det omöjliga: jag ryckte upp mig och gjorde något istället för att klaga.. jag körde en tvätt, badade (och rakade benen, det tar fan så lång tid och NEJ, det hjälper inte att vara perfektionist), dammsög rummet, åt frukost (den får vara med på listan då det inte är en vana), mailade viktiga mail och ringde min man. Men saken är, att får jag upp ett sånt tempo så dalar det plötsligt och sedan spenderar jag x antal timmar åt att göra obetydliga saker. Varför blir det alltid så? Då hade man lika gärna kunnat göra alla saker utspritt under dagen!! Fast... jag älskar tempot.

- Hallonsylten är slut
- Varmvattnet är slut
- Min säng är full av hundhår
- Mitt rum behöver städas
- Söka-jobb-lappen som jag satte upp i parkcaféet har någon snott/slängt
- Simon är inte här
- Simon borde vara här
- Jag har inte råd att köpa julklappar
- Jag vet inte hur jag, ekonomiskt, ska klara av att flytta in i Swinnie
- Simon är inte här


Det är synd om mig.

Här sitter jag och spelar Röj och stör mig på att jag har tråkigt. Ingen lust att ta tag i mina listor, ingen ork att göra något kreativt. När jag kommer på något som är roligt att göra påminns jag om att jag har måsten som måste prioriteras, men eftersom de är så tråkiga slutar det med att jag inte gör någonting alls och hatar mig själv för det.

Och jag är en sån jävla bitterfitta att jag snart börjar googla "klimakteriet+20 år".