I do, dear Diary, I do

Jag får panik när jag tittar på röran i mitt rum. Jag får panik när jag tittar mig själv i spegeln.
Men livet känns riktigt underbart!

Igår när jag gick från Piccadilly till Oxford mitt i natten träffade jag på 2 situationer:

1. Ett par i min ålder går mot mig. Tjejen har tagit av sig klackskorna och blöder från fötterna (trampat i glas?), gråtandes. Killen går bredvid men när tjejen glider ifrån honom skriker han åt henne att komma tillbaka. Sen rycker han tag i henne (!). Så jag vänder och går tillabaka.

J till tjej: Are you ok?
T till J: No! I'm NOT ok!
Kille till J: Hey, I'm taking care of this.
J till K: Yeah, I think you should leave her alone.
K till J: She's my girlfriend!
J till K: You're making her cry!!
K till J: She's carrying my six months old baby and she's taking the piss!!

OJ. Jaha.  

2. Jag går snabbt upp längs Oxford Street, på väg mot pizzaståndet och min busshållplats. Går förbi ett par killar varpå en säger..

K till J: Can you walk any faster?
- Jag skrattar och går vidare.
50m senare springer han ifatt mig.
K till J: I am not a weirdo!
J till K: Oh really? :)
K till J: Yeah! I just enjoy walking fast, like you! (uppenbart anfådd)
- Skratt! Jag stannar vid pizzaståndet
K till J: Is this what you were hurrying?
J till K: Well, I love food!
- Han skrattar och springer iväg med sin kompis.

:D

This is london!