I do, dear Diary, I do

Har sitter jag pa ett internetcafe och plottrar pa nagon annans tangentbord. Det ar sakert fullt av bakterier. Jag har sjalv nyst pa det. Vive la pollenallergi!


Min rygg varker. Jag har jobbat mycket sedan jag kom hem, kanns inte som att jag suttit ner manga minuter av dessa dygns timmar. Jag var sa grymt trott pa London nar jag atervande, hade inte raknat med att besvikelsen skulle vara SAHAR stor. Forst kom jag hem till ett rum som inte kandes som om det var mitt. Att sedan ga till Starbucks intrampade vanor gjorde nastan ont. Jag, som sjalvsakert fornekat studier sedan jag tog studenten, kande plotsligt att jag hellre pluggar an jobbar sahar. Au pair-upplevelsen har gatt for langt och jag har antagligen forstort alla chanser till att nagonsin ha lust med det igen (inte for att det kanns som en storre forlust).

Under mina tio dagar i Sverige insag jag vad jag saknat: svensk natur, svensk mat, svenska MANNISKOR (aa, till och med maskulina brunkramskonsumenter), tillganglig tystnad. Samtidigt kande jag av i hela kroppen att aker jag hem ar det inte for permanent plantering - jag kommer styra mot nya platser innan sommaren ar over - men tanken pa att fa landa i svea ett par manader ar betryggande. Jag hade behovt det. Sa nar jag sager till er dar hemma att jag mar daligt har ar jag serios. Nar jag sager att jag tycker det ar svart att anpassa mig och trycka ner mig sjalv for att orka fortsatta vill inte jag hora att jag kan om jag vill, jag vill hora "kom hem, att du mar bra ar det viktigaste". Jag vet att min motivation kan ta mig vart jag vill, men bara sa lange den existerar. Forstar ni? Eller ar det sa att jag klagar sa ofta pa saker att ni inte kan skilja pa allmanhet och allvar nar det kommer fran mig?