En gång räknade jag ner från 25
Gud. Nu ska jag skriva av mitt hjärta. För ett år sedan skrev jag en dikt om att mitt hjärta var kopplat till en skrivare. Att man bara genom att trycka på "skriv ut" kunde få ett helt utlägg om hur det låg till. Hur det egentligen låg till. Jag är en sådan som vågar möta sanningen i vad jag känner. Det är inte sant. En gång i tiden räknade jag ner från 25. Jag hade ett mål och en önskan och du fanns så jävla självklart i mitt hjärta. Så pass givet att jag blir rädd när jag ser ord jag skrivit utan att kunna se människan bakom dem. Har jag förträngt mig själv? Och varför? Vad var det som hände? Varför blev det som det blev och varför blev det aldrig som vi hoppades? Eller var det just så det blev? Och nu har jag strukit allt för det finns inget annat val. Jag vet inte vad jag gjort för misstag förut men detta är det smartaste jag kan göra i stunden. Läs inte det gamla, sa du, då blir man sjuk. Jag ignorerade och kastade mig in i det, självsäker och stor i mun. För att efter bara några rader krympa till mindre än .. vad? Jag förstår inte. Jag har förträngt en tid som tydligen var förjävla mycket värd för mig när den var det. Jag blir rädd när jag läser. Sedan minns jag. Hur mina känslor för dig fråntog tidigare hjärtekramares makt. Hur blint jag prioriterade dig framför nya upptäckter. Hur du var den största upptäckten. Och till slut tror jag på det. Till slut är det inte ett mysterium längre. Och det lämnar mig med en insida målad i ängsla. Hade mitt hjärtas skrivare gjort sitt hade jag kanske suttit här för längesedan. Eller aldrig.